Det är lite samma känsla här hemma som på akuten. Och då syftar jag inte på sjukdomar utan snarare stress. Jag stressar hela tiden och ändå påstår folk att jag är en av de segaste personerna de känner. Man kanske skulle vända på det - jag kanske är världens långsammaste människa som stressar. Å andra sidan kan jag inte säga emot dem på den biten, jag kommer alltid sent. Minst en timma. Det spelar ingen roll om det är skolan, partyn eller vänner jag ska till. Folk blir alltid tvungna att stå och vänta på mig. Om de nu orkar det. Är det nya bekanta brukar det hålla sisådär de första tio gångerna, sedan inser de precis som mina vänner att jag aldrig kommer förändras. Och det finns inget att göra åt det. Jag klandrar verkligen mig själv, för det är en av mina största brister. Sämre tidsuppfattning än mig finns det ingen som har. Och tro mig, jag har försökt att planera min tid. Jag kan gå upp 4 timmar innan plugget börjar och ändå komma försent. Hopplös skulle man kunna kalla mig.

Jag tycker det är pinsamt att komma sent, för jag har aldrig någon bra förklaring. När ens pojkvän suttit på ett fik och väntat i två timmar räcker det inte med att kläcka ur sig - jag glömde bort tiden lite. Heh.

En ny grej som jag börjat med är att jag säger en senare tid till den jag ska träffa och sedan ställer in mig på att hinna till en tidigare tid. Det brukar bli precis lagom. Eftersom jag alltid kommer försent så brukar det matcha. Tummen upp.
   Dock fungerar inte detta när det kommer till plugget, fick idag min första varning pga. för hög frånvaro. Och det är aldrig kul kan jag tala om. Nu är det skärpning som gäller. Jag måste hitta ett sätt att lösa det hela på.

Det är inte så att jag är lat eller ser tider som obetydliga. Det är helt enkelt bara så att jag är tidsoptimist. Jag vet inte hur jag ska planera min tid för att kunna spendera den rätt. Utan jag trillar alltid utanför kanterna. Och klockan går alltid för fort. ALLTID.

Nu är det ER - Cityakuten