Ps. go fuck yourself
månglandet
Det var som min mamma sa häromdagen när vi pratade politik - "Sverige är inte ett land utan det är flera småländer. Vi har byggt upp ett litet Iran, ett litet Kongo och ett litet Kina i vårat egna land. Bara för att tillfredsställa andras behov. Samtidigt som vi själva förlorar allt"
Som jag ser det, kommer det komma en tid då vårat land inte längre är vårat. Vi är på väg dit. Till slut kommer vi som levt och brukat jorden i detta land i flera decennier vara tvungna att flytta för att lämna plats åt folk från andra länder. Som kommer att ta över vårat land. Finland tar in 3 flyktingar per år. Sverige tar in 30 000. Ändå är det vi som är rasistiska?
Vi får inte sjunga Svenska nationalsången längre, i Sverige. För invandrare tog illa upp. Snart kommer vi förlora svenska kronan också. Vad ska hända härnäst? Ska vi förlora flaggan? Det skulle inte förvåna mig.
Jag är långt ifrån rasist, jag är bara medveten. Och jag vill att mina barn ska växa upp i det landet som våra förfäder byggt upp. Så som det såg ut. Inte i någon jävla smålands opinion. Ville jag det skulle jag bosatt mig i USA. För där är det precis så. Vill vi verkligen gå i deras fotspår? Jag vill inte det, för jag vet vilket helvete det är där. Dessutom anser jag inte att man är Svensk bara för att man bott här i i något år och fått ett litet papper.
Om jag skulle flytta till Afrika skulle de knappast kalla mig afrikan efter två år.
Det går över gränsen, hur ska vi kunna hjälpa flyktingar när vi knappt själva kan stå på benen? Det är orimligt. Och patetiskt. Varför ska vi ge upp allt vi känner till och håller kärt bara för att invandrare vägrar rätta sig efter våra seder och traditioner? Sverige har blivit ett svagt land. Ett mesigt land. Och det gör mig förbannad.
Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag uttrycker mig, för jag har som Svensk all rätt i världen att känna såhär. Och jag vänder mig inte mot flyktingarna. Utan politikerna. Det är de som har tappat fotfästet.
Är det inte dags att erkänna - vi har inte plats nog längre.
for sure
No need to panic
Jag står inför ett jobbigt beslut - ska jag eller ska jag inte? Det är frågan. Vad gör man om någon som man haft känslor för helt plötsligt kontaktar en fastän det egentligen är försent. Fastän det numera finns någon annan man älskar.
Lägg det bakom dig säger många. Men om känslorna för person nummer 1 inte har dött ännu då? Om man tillbringat månader med att "lägga det bakom sig" ska det då räcka med ett enda sms för att "det" ska komma tillbaka?
Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte tar reda på vad "det" innebär, samtidigt vill jag inte riskera att förstöra något med den jag älskar idag. Vem har haft störst plats i mitt hjärta och i mina tankar? Det är lika bra att gräva ner sig helt enkelt.
Nattfilosofi
Ordens makt har alltid förfört mig, tagit andan ur mig och fått mig att häpna på ett beundransvärt sätt. Känslorna blir mer betydelsefulla, tydligare, om man läser sig till dem. Så detaljerat som en mening kan beskriva en tanke kan aldrig ljud göra. Det uppstår inte samma magik. Text går rakt in i hjärtat, läten letar sig runt.
En text kan man tolka på sitt egna sätt och den blir då mer personlig. Mer levande. Ord genom munnen är redan tolkade av personen som yttrat dem. Där ligger den kolossala skillnaden. Det otroliga. Ord du läser dig till lägger du på minnet och när du vill kan du plocka fram dem och låta känslorna upprepas. Ljud klingar i öronen och skänker känslor för stunden. Men det är inget du kan ta fram igen. Det är i nuet. Medan en text kan användas om och om igen. Därför föredrar jag när folk uttrycker sig via brev eller sms, något jag kan läsa mig till. Eftersom jag då vet att det lägger sig i mitt inre. Spår för alltid. Ett intryck på min själ. Något som alltid kommer leva inom mig. Litteratur är min passion. Ingenting kan få mina känslor att strömma så som en riktigt välskriven bok. En författares nedskrivna tankar. Kärlek, hat, sorg. Allt får en innebörd och letar upp jämbördigheten hos mig själv. Jag upplever affekten genom boken. Genom ordens starka vilja.
pollen?
Vägen jag går när jag ska till och från staionen
Det syns inte så bra, men det vita som ser ut som snö är i alla fall pollen/frön.
Jag måste klaga lite över pollenattacken mot Sverige - ja, jag vet att det är vår/sommar och att det hör till. Men det är verkligen helt galet mycket pollen, för mycket! När jag går till tåget på morgonen ligger det som tjocka täcken av frön i hela skogen. Det ser nästan lite kul ut. För att inte tala om när det blåser och dessa täcken reser sig mot skyn och börja yra omkring i luften. Här om dagen fick jag frön i ögonen och blev halvblind i en kvart - inte så populärt alltså.
Det är ju inte konstigt att halva Sverige är allergiska.
down
Jag har aldrig vetat hur man handskas med känslor, det har jag ärvt av min så kallade pappa. Varför fick man inte en instruktionsbok när man föddes?
heartless
Jag ringde Sophia - ingen svarade. Ringde Frida - inget svar. Ringde Valerie som berättade att vi tydligen hade kompletterings förmiddag och att vi inte hade lektion förens 1. Jag tog det inte bra för jag kände mig sviken. Hur kan det komma sig att de som jag umgås mest med i klassen inte har berättat detta för mig? Jag har fortfarande inte en aning. Jag frågade och som svar fick jag - det är din sak att fråga oss. JAHA. Men hur ska jag kunna fråga om något jag inte har en aning om? Så det betyder att jag varje dag ska fråga om vi har kompletteringsdag, eller?! Nej det är ett dumdristigt svar att ge, är man vänner ser man till så att alla vet om att man är ledig. Eller det gäller faktiskt allting. Sedan beter sig alla olika, jag relaterar hela tiden till hur jag själv skulle göra om jag stod på andra sidan. Och det är nog det som är problemet, jag glömmer helt enkelt bort att jag fått ta betydligt mer ansvar än de flesta andra i min ålder och att jag därför ser på liknande saker med andra ögon.
Nu minns jag varför jag så sällan har umgåtts med jämnåriga. De är som barn i mina ögon. Oansvariga små barn. Och man kan inte umgås normalt om man ligger på två helt olika nivåer i livet. Det stadie som mina så kallade "vänner" ligger på nu passerade jag redan som 13 åring. Detta gör det naturligtvis svårt för mig. Eftersom jag hela tiden måste sänka mig till deras nivå. Och när jag inte orkar låtsas längre blir det som det blev idag. Katastrof.
Jag säger det som jag sagt så många gången tidigare - jag platsar inte i gymnasielivet. Jag skulle trivas bättre som hustru och mamma. Med ett jobb och med vuxna människor runt mig som det går att kommunicera med.
Men det är bara att bita ihop. Jag kan inte spola fram tiden, kan jag? Nu tänker jag sluta bry mig om att de ser mig som annorlunda och obetydlig. Bara för att jag egentligen inte är som dem. Vi vet ju alla varför nu.
If I were a boy
Har jag berättat om mina husdjur? I guess not.
Brukar bara få negativa reaktioner. Var inte idiotiska - dessa djur är inte desamma som de som springer runt i kloakerna. Det är som att jämföra en varg med en chihuahua. Idiotiskt. Dessutom är tamråttor helt underbara bebisar, intelligenta är de också :) Hon ovanför vet minsann vad "sitt" betyder (=godis från matte).
och så sätter hon den!
Gick egentligen en snabbkurs i matematik A/B, för att hinna med C och D innan jag går ut. Men läraren i den klassen var förfärlig! Jag klarade knappt av att se människan. Så jag tackar mig själv varje dag för att jag hoppade av och gick tillbaka till den vanliga matematiken. Än sen om jag inte hinner läsa D? Jag får satsa på att få skyhöga betyg istället. Nöjd var ordet :)
done, over siiiip
ER
Jag tycker det är pinsamt att komma sent, för jag har aldrig någon bra förklaring. När ens pojkvän suttit på ett fik och väntat i två timmar räcker det inte med att kläcka ur sig - jag glömde bort tiden lite. Heh.
En ny grej som jag börjat med är att jag säger en senare tid till den jag ska träffa och sedan ställer in mig på att hinna till en tidigare tid. Det brukar bli precis lagom. Eftersom jag alltid kommer försent så brukar det matcha. Tummen upp.
Dock fungerar inte detta när det kommer till plugget, fick idag min första varning pga. för hög frånvaro. Och det är aldrig kul kan jag tala om. Nu är det skärpning som gäller. Jag måste hitta ett sätt att lösa det hela på.
Det är inte så att jag är lat eller ser tider som obetydliga. Det är helt enkelt bara så att jag är tidsoptimist. Jag vet inte hur jag ska planera min tid för att kunna spendera den rätt. Utan jag trillar alltid utanför kanterna. Och klockan går alltid för fort. ALLTID.
Nu är det ER - Cityakuten
next up
Om jag nu har förstått allting rätt så menar många att de läser Kissies blogg bara för att skratta åt hur patetisk hon är, och är man tillräckligt gammal så är väl det helt okej. Fast egentligen tycker jag inte att man ska uppmärksamma hennes blogg alls, för tro det eller ej, men det finns yngre som faktiskt läser hennes blogg och tror på det hon skriver och därför håller med. Som den dåliga förebild hon är, är hennes smörja inte något jag skulle läsa - inte ens för att skratta åt det. Man måste tänka på att yngre påverkas väldigt lätt och förstår inte hur löjligt det hela är. Tro mig, jag vet. Jag har två småtjejer hemma. Vill ni ha humor? Gör er själva en enorm tjänst och titta på Family Guy istället.
Next up är matlagning och ikväll är det efterlängtade Cityakuten :)
Kissie?
Jag kan inte för fem öre förstå hur hennes blogg har kunnat bli så känd. Om det som krävs för att få läsare är att man ska vara helt jävla blåst och se ut som en översminkad tysk barbiedocka (ber om ursäkt till alla tyskar) då har bloggvärlden spårat ur totalt.
Jag skulle aldrig skämma ut mig så jävla brutalt bara för att få läsare, dessutom skulle jag inte vilja att majoriteten av mina läsare bestod av 12 åriga fjortisar utan någon som helst erfarenhet av livet. Och finns det folk över 12 som seriöst läser hennes blogg så kan jag inte uttrycka mig tydligare - fy fan vad pinsamt. Ja det är vad det är. På andra plats, efter en vacker modell som Kenza som faktiskt har ett liv och kan skriva ordentligt, ligger alltså Kissie - en bortskämd snorunge som tror att hon ser ut som Barbie och som varken kan skriva eller stava (troligtvis för att hon går i: 6an?) PINSAMT var ordet!
Om jag vore förälder skulle jag förbjuda mitt barn från att läsa K's blogg. De blir ju hjärntvättade. Med sådan attityd och omognad kommer man som vuxen inte längre än till kassan i McDonald's. Det är fan inte konstigt att dagens yngre ungdomar tror att jorden kretsar kring hur mycket brun smet man ska ha i nyllet.
Det första jag tänker göra när mina småsyskon kommer hem är att se till så att de inte läser den där jävla bloggen, och jag tycker resten av er borde göra detsamma.
ps. jag vet att hon inte är 12 år, men det finns inget som tyder på att hon skulle vara äldre.
Lägre än såhär vill man inte att det ska sjunka.
here we go again
Jag skrek som en stucken gris, det blev bara ett 12 mm stort snitt men fy fan säger jag. Ett riktigt gott råd till er där ute: håll hårt i rakhyveln, den må se liten och snäll ut men när den visar sin rätta sida är den inte att leka med.
Lördag snart igen? snälla?
Jag har tillbringat halva dagen med att skicka in cirka 30 CV:n/jobbansökningar, och det är långt ifrån första gången jag gör det. Det gäller väl bara att inse fakta - är man i min ålder (dvs. att man inte har fyllt 18 än) och inte har flera års yrkeserfarenhet (vilket är ytterst ovanligt) så är sannolikheten att man blir anställd lika med: 0, med en hel låda tur: 0.1.
Som 17 åring i dagens Sverige är det lättare att prostituera sig än att få ett extrajobb på McDonalds, hurra! Nej. jag är sarkastisk igen. Det är helt sjukt. Jag ställer frågan som vi så många gånger redan hört; vart är samhället på väg egentligen?
Sophia & jag
Jag vill ha helg igen så jag kan sluta oroa mig för hur min ekonomiska situation kommer se ut i sommar.
En väldigt bitter:
you're such a bingbong (dummy)
Nu blir det kaffe med bullar!
gone baby, gone
Det är så många som har drömmar, som bara rinner ut i sanden. Man måste våga ta tag i det man vill, det är ingen som kan leva åt en. Livet började när vi föddes men det glömmer vi bort, vi skjuter hela tiden saker framför oss;
"kanske senare, någon annan dag, när jag kan." Livet pågår nu. Fumla inte bort drömmarna, det är bara de som kommer ta dig igenom livet med ett leende på läpparna.
Jonathan åker till Kina i en månad i sommar, jag önskar han kunde ta med mig!
(Sista bilden tagen av min bror när han var i SydAfrika)
