heartless
Imorse när jag vaknade var jag helt död. Jag somnade om två gånger och blev tvungen att stressa som en dåre och kasta i mig frukosten. Jag kom till skolan några minuter över 10. Till min förvåning upptäckte jag att rummet vi vanligtvis brukar ha Sam A i var upptaget av en språkklass. Jag tittade förbi datasalen i förhoppning om att någon skulle vara där, men det var tomt. Sedan gick jag bort till ett rum där vi brukar ha historia för det har hänt att vi haft andra lektioner där. Det satt en klass där men det var inte min. Så jag stod utanför dörren som ett frågetecken och kliade mig i huvudet och kunde inte för mitt liv begripa vart alla hade tagit vägen.
Jag ringde Sophia - ingen svarade. Ringde Frida - inget svar. Ringde Valerie som berättade att vi tydligen hade kompletterings förmiddag och att vi inte hade lektion förens 1. Jag tog det inte bra för jag kände mig sviken. Hur kan det komma sig att de som jag umgås mest med i klassen inte har berättat detta för mig? Jag har fortfarande inte en aning. Jag frågade och som svar fick jag - det är din sak att fråga oss. JAHA. Men hur ska jag kunna fråga om något jag inte har en aning om? Så det betyder att jag varje dag ska fråga om vi har kompletteringsdag, eller?! Nej det är ett dumdristigt svar att ge, är man vänner ser man till så att alla vet om att man är ledig. Eller det gäller faktiskt allting. Sedan beter sig alla olika, jag relaterar hela tiden till hur jag själv skulle göra om jag stod på andra sidan. Och det är nog det som är problemet, jag glömmer helt enkelt bort att jag fått ta betydligt mer ansvar än de flesta andra i min ålder och att jag därför ser på liknande saker med andra ögon.
Nu minns jag varför jag så sällan har umgåtts med jämnåriga. De är som barn i mina ögon. Oansvariga små barn. Och man kan inte umgås normalt om man ligger på två helt olika nivåer i livet. Det stadie som mina så kallade "vänner" ligger på nu passerade jag redan som 13 åring. Detta gör det naturligtvis svårt för mig. Eftersom jag hela tiden måste sänka mig till deras nivå. Och när jag inte orkar låtsas längre blir det som det blev idag. Katastrof.
Jag säger det som jag sagt så många gången tidigare - jag platsar inte i gymnasielivet. Jag skulle trivas bättre som hustru och mamma. Med ett jobb och med vuxna människor runt mig som det går att kommunicera med.
Men det är bara att bita ihop. Jag kan inte spola fram tiden, kan jag? Nu tänker jag sluta bry mig om att de ser mig som annorlunda och obetydlig. Bara för att jag egentligen inte är som dem. Vi vet ju alla varför nu.
Jag ringde Sophia - ingen svarade. Ringde Frida - inget svar. Ringde Valerie som berättade att vi tydligen hade kompletterings förmiddag och att vi inte hade lektion förens 1. Jag tog det inte bra för jag kände mig sviken. Hur kan det komma sig att de som jag umgås mest med i klassen inte har berättat detta för mig? Jag har fortfarande inte en aning. Jag frågade och som svar fick jag - det är din sak att fråga oss. JAHA. Men hur ska jag kunna fråga om något jag inte har en aning om? Så det betyder att jag varje dag ska fråga om vi har kompletteringsdag, eller?! Nej det är ett dumdristigt svar att ge, är man vänner ser man till så att alla vet om att man är ledig. Eller det gäller faktiskt allting. Sedan beter sig alla olika, jag relaterar hela tiden till hur jag själv skulle göra om jag stod på andra sidan. Och det är nog det som är problemet, jag glömmer helt enkelt bort att jag fått ta betydligt mer ansvar än de flesta andra i min ålder och att jag därför ser på liknande saker med andra ögon.
Nu minns jag varför jag så sällan har umgåtts med jämnåriga. De är som barn i mina ögon. Oansvariga små barn. Och man kan inte umgås normalt om man ligger på två helt olika nivåer i livet. Det stadie som mina så kallade "vänner" ligger på nu passerade jag redan som 13 åring. Detta gör det naturligtvis svårt för mig. Eftersom jag hela tiden måste sänka mig till deras nivå. Och när jag inte orkar låtsas längre blir det som det blev idag. Katastrof.
Jag säger det som jag sagt så många gången tidigare - jag platsar inte i gymnasielivet. Jag skulle trivas bättre som hustru och mamma. Med ett jobb och med vuxna människor runt mig som det går att kommunicera med.
Men det är bara att bita ihop. Jag kan inte spola fram tiden, kan jag? Nu tänker jag sluta bry mig om att de ser mig som annorlunda och obetydlig. Bara för att jag egentligen inte är som dem. Vi vet ju alla varför nu.
Kommentarer
Trackback