Det var som min mamma sa häromdagen när vi pratade politik - "Sverige är inte ett land utan det är flera småländer. Vi har byggt upp ett litet Iran, ett litet Kongo och ett litet Kina i vårat egna land. Bara för att tillfredsställa andras behov. Samtidigt som vi själva förlorar allt"

Som jag ser det, kommer det komma en tid då vårat land inte längre är vårat. Vi är på väg dit. Till slut kommer vi som levt och brukat jorden i detta land i flera decennier vara tvungna att flytta för att lämna plats åt folk från andra länder. Som kommer att ta över vårat land. Finland tar in 3 flyktingar per år. Sverige tar in 30 000. Ändå är det vi som är rasistiska?

Vi får inte sjunga Svenska nationalsången längre, i Sverige. För invandrare tog illa upp. Snart kommer vi förlora svenska kronan också. Vad ska hända härnäst? Ska vi förlora flaggan? Det skulle inte förvåna mig.

Jag är långt ifrån rasist, jag är bara medveten. Och jag vill att mina barn ska växa upp i det landet som våra förfäder byggt upp. Så som det såg ut. Inte i någon jävla smålands opinion. Ville jag det skulle jag bosatt mig i USA. För där är det precis så. Vill vi verkligen gå i deras fotspår? Jag vill inte det, för jag vet vilket helvete det är där. Dessutom anser jag inte att man är Svensk bara för att man bott här i i något år och fått ett litet papper.

Om jag skulle flytta till Afrika skulle de knappast kalla mig afrikan efter två år.

Det går över gränsen, hur ska vi kunna hjälpa flyktingar när vi knappt själva kan stå på benen? Det är orimligt. Och patetiskt. Varför ska vi ge upp allt vi känner till och håller kärt bara för att invandrare vägrar rätta sig efter våra seder och traditioner? Sverige har blivit ett svagt land. Ett mesigt land. Och det gör mig förbannad.

Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag uttrycker mig, för jag har som Svensk all rätt i världen att känna såhär. Och jag vänder mig inte mot flyktingarna. Utan politikerna. Det är de som har tappat fotfästet.

Är det inte dags att erkänna - vi har inte plats nog längre.